älskade ängel.
Idag har varit... Upp och ner. Började med att försova mig lite. Hade definitivt hunnit om det inte varit så JÄVLA ISIGT UTE!!! Någon mer som fattar hur kass vintern är nu? Fyfaaan alltså. Hursomhaver, det tog skitlång tid att ta sig till polhem. Väl på väg mot femman cyklade jag, optimisten, med gott humör på den isblanka gatan istället för på den torra trottoaren. Tro fan att jag ramlar, och det var inte diskret... Cykeln flög kanske fem meter åt ena hållet, jag kanade på rumpan en bra bit (dock utan att slå i huvudet, en bedrift i sig), min väska och mitt lås gick skilda vägar. Jag var inte heller ensam utan det var gott om elever som gick på den torra trottoaren och skrattade gott. Jag satt där och kämpade emot tårarna (tårar av smärta, genans och tillbakahållt skratt) tills jag bestämde mig för att resa mig upp, trillade nästan igen (tänk bambi på isen) samlade ihop mina grejor och gick med immiga glasögon för att dö av skam. Det var inte ett dugg roligt!
Jag ser det såhär: Om man trillar i grupp, är det bara en rolig grej. Man kan skratta bort det och förhoppningsvis kan man bjuda lite på sig själv. Om man däremot trillar ensam har man väldigt få alternativ, att skratta är ju inte att föredra eftersom att det kan uppfattas som en aning... Schizofrent. Det som faller mig in är ju att lådsas som att inget hänt, även om det känns lika töntigt eftersom att alla såg och ingen kunde undgå själva fallet, skriket, kraschen.
Dagen fortsatte i vanlig samhällsanda med svenska (fick mvg på både FRA- och Sibyllainlämningen, SCORE!), samhäll och historia. Någonstans mellan samhällen och historian när jag och Dennis skulle ta oss till 5an uppstod en mindre... Dispyt till följd av Anna-Lenas kreativa platsbestämmelser. Jag och Dennis knuffades och jag halkade på ett av dom där gallrena framför dörrarna till 5an, ni vet dom som blir snorhala när dom är blöta? Jag trillade återigen väldigt odiskret och på rumpan. Nu kunde jag iallafall skratta bort det och det hade kunnat vara betydligt mer folk där.
När jag sedan skulle cykla hem i snöovädret tog jag det extra försiktigt. Jag tycker personligen att desssa händelser tydligt visar att snö inte innebär något annat än dåligheter. Jag hatar snö, eller ja, inte snön i sig, men isen som oundvikligt förknippas med snön och vintern. Det var det och inget mer. Slog ihjäl massa tid genom att dansa som Bert och sjunga "älskade ängel", det var iallafall roligt!
Ska inte till stallet förrns ikväll, grymt skön, behöver inte ens rida då odjuret ska springa av sig i manegen. Jag har slutat ge honom mat, för det är inte bra för honom. Tyvärr kan jag inte glädja min själ med scones då vi inte har någon mjölk. Neeejeee!
Alfons, det du beskrev är ytterst ovanligt förekommande höstaktiviteter. Du måste erkänna att regn och blöta strumpor dominerar hösten. Det bara är så (pessimisten vs optimisten). Men naivt tänkande är också tänkande ;) mihii.
dunderkram (*[email protected]*) min tröja luktar konstigt när den är blöt.
Jag ser det såhär: Om man trillar i grupp, är det bara en rolig grej. Man kan skratta bort det och förhoppningsvis kan man bjuda lite på sig själv. Om man däremot trillar ensam har man väldigt få alternativ, att skratta är ju inte att föredra eftersom att det kan uppfattas som en aning... Schizofrent. Det som faller mig in är ju att lådsas som att inget hänt, även om det känns lika töntigt eftersom att alla såg och ingen kunde undgå själva fallet, skriket, kraschen.
Dagen fortsatte i vanlig samhällsanda med svenska (fick mvg på både FRA- och Sibyllainlämningen, SCORE!), samhäll och historia. Någonstans mellan samhällen och historian när jag och Dennis skulle ta oss till 5an uppstod en mindre... Dispyt till följd av Anna-Lenas kreativa platsbestämmelser. Jag och Dennis knuffades och jag halkade på ett av dom där gallrena framför dörrarna till 5an, ni vet dom som blir snorhala när dom är blöta? Jag trillade återigen väldigt odiskret och på rumpan. Nu kunde jag iallafall skratta bort det och det hade kunnat vara betydligt mer folk där.
När jag sedan skulle cykla hem i snöovädret tog jag det extra försiktigt. Jag tycker personligen att desssa händelser tydligt visar att snö inte innebär något annat än dåligheter. Jag hatar snö, eller ja, inte snön i sig, men isen som oundvikligt förknippas med snön och vintern. Det var det och inget mer. Slog ihjäl massa tid genom att dansa som Bert och sjunga "älskade ängel", det var iallafall roligt!
Ska inte till stallet förrns ikväll, grymt skön, behöver inte ens rida då odjuret ska springa av sig i manegen. Jag har slutat ge honom mat, för det är inte bra för honom. Tyvärr kan jag inte glädja min själ med scones då vi inte har någon mjölk. Neeejeee!
Alfons, det du beskrev är ytterst ovanligt förekommande höstaktiviteter. Du måste erkänna att regn och blöta strumpor dominerar hösten. Det bara är så (pessimisten vs optimisten). Men naivt tänkande är också tänkande ;) mihii.
dunderkram (*[email protected]*) min tröja luktar konstigt när den är blöt.
Kommentarer
Trackback